Writer's block

Buss 414

Jag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s heJag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s hemsida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt. Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta. Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl. msida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt.

Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta.

Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl.