Writer's block

Arkiv för ‘Novell’

07:07

Du sitter på en hållplats. Väntar på en buss. Det är sent på natten eller tidigt på morgonen. Vilket som. Det är kallt ute, du har nyktrat till på grund av kylan. Runtomkring dig sitter det människor. En skock höns. Folk som önskar att sina ragg såg lite bättre ut i dagsljus. Klockan är 06:30. Din buss kommer snart. Du är inte längre trött, bara utmattad. Du skall genomgå bussbyten. Två stycken. Det är minusgrader. December. Vissa sitter med sina nävar nertryckta i McDonaldskassar. Grisigt, fingrarna lyser av flott. Döda blickar, blek hud. En försenad höst, ett gränsland mellan is och regnpöl på trottoaren. En sprucken yta, både psykiskt och fysiskt.

Du längtar hem. Du längtar bort. Några röker. Du med. Det finns inget annat att göra. Alla håller hårt i sina påsar eller ryggsäckar. Det är julafton för tjuvar. Du kollar på klockan maniskt, nedräkningen har börjat. Du stirrar på den, besatt. 5,5,5,5,5,5,5,5,4. Fyra minuter kvar. Du lyssnar på Jesus and the Mary Chain. Candy talking.

Om och om igen.4,4,4,4,4,4,4,4,4. Nu 3. När du andas kommer det rök ur munnen. Osäkert om det är cigarettröken eller din andning. Alla ser ut som ett gäng övervintrade indieoffer.

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to stop.”

Låten tar slut. 2,2,2,2,2,2,2,1. En minut kvar. Någon spottar ut sitt tuggummi. En annan kliver på det. För trött för att slåss. För trött för allt. Hinner jag en cigg till? Nej. Hoppas det är varmt i bussen. Hoppas att bussen kommer. Nu kommer bussen. Tur. Sätter mig långt bak. Några hånglar. Det ser ut som killen våldtar henne med sin tunga. Pang, pang, pang! Slick, slick, slick!

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to kill you”

”I want to stop.”

Går sista biten hem. Någon morgonrastar sin hund. Jag drack cava för tre timmar sedan. Sedan spelade jag sällskapsspel. Jag vann. 3-2. Mina nya kängor är redan skitiga. Jag har uppförsbacke hem. Klockan är nu 07:07. Jag glömde starta elementet. Det är svinkallt.Det är morgon. Söndag.

Buss 414

Jag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s heJag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s hemsida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt. Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta. Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl. msida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt.

Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta.

Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl.

Berget

Vi hade redan sprintat ifrån vakterna, tagit höger förbi pizzerian uppför backen mot berget som normalt sätt var väldigt tätbefolkat men som idag tycktes lida av det väder vi blivit sända och var helt folktomt förutom ett par vanliga söderfyllon som låg avspända på rygg i för tajta jackor utbrölande primalskrik som ekade över hela berget. Vi passade kiren emellan oss, 5 grabbar som sett allt som behövts se och som för tillfället bara njöt av den enda paus denna dag skulle komma att erbjuda. Dessa karga klippor var för oss lika med himlen, och vi hade inga planer att vänta på döden. Små grässtrån stack upp ur den karga marken och fick platsen att om inte bli inbjudande, åtminstone antyda att här en gång hade funnits någon form av liv, men också att de var den sista generationen och att steriliseringen inte direkt hade förändrat det faktum som nu var här.

”Senapsgas” sade Micke, ”det måste vara senapsgas.”

”Fy fan din IQ kan inte vara mer levande än dessa strån” flabbade Gurra ut samtidigt som han slukade den sista formen av vätska i flaskan.

”Håll käften. Ni är grabbar är som ett jobbigt gitarrsolo signerat Yngwie, ett sådant som aldrig tar slut” sade jag.

Film Noir var vår tillvaro nu, utspökade som ett gäng levande satt vi vid brädet väntande på att liemannen i egen hög person skulle dyka upp för ytterligare en runda på stan, en dans av dekadens, rödvinstunga kyssar och söndersamtalade slagsmål. Allt är digitalt men det förhindrar inte det faktum att sprit och alkohol ofta består av vätska och ingen 3D-imitatation kan väcka alternativt släcka det behovet. Vitt pulver må hjälpa många, men aldrig mig jag behöver inte min näsa för kickar jag tänder på fyllan, för dem tveksamma ragg jag varje kväll tvingar mig igenom. Vårt soundtrack nu var tristess och inte ens Morrissey kan rädda oss nu.

”Vad fan ska vi göra grabbar? jag dör härborta.”

”Käften Gurra, du sabbar min buzz.”

”Gurra har rätt Micke, vi måste röra på oss.”

”Jag är fortfarande kickad, på det där fina från Maria, du vet hon jag ligger med ibland, hon som bara har ett ben.”

”Jag skiter i dina kärleksaffärer, jag behöver komma igång.”

Tystnad och åter tystnad följer mig genom liver samtidigt som både Gurra och Micke återgår till liggande form. Jag blickar ut över havet och tänker att fyllona 20 meter nedanför oss lika gärna hade kunnat vara vi, åtminstone Gurra och Micke. Mina vänner i brist på annat. Kiren ät fortfarande slut och jag har ramlat sönder mina byxor som nu sakta färgas röda skapade av fallet från förut efter pizzerian och såret på knäet kommer troligtvis både bli infekterat och besvärligt att ta hand om. Allt står still men mina hundår är slut sedan länge. Vi har gått för långt letat efter eufori, sprängt gränser och tappat bort livet någonstans på vägen. Jag glömde bort allt i Rågsved. Jag kommer inte att hämta mig själv, mest därför att jag aldrig kommer hitta.

Dagbok

Träden kallar stilla på henne. Hon rör sig sakta framåt, först rakt sedan i sicksack över det daggvåta gräset. Det är tidigt nu, ingen har vaknat förutom henne och hon gick aldrig och lade sig heller för den delen. Hon har långt brunt hår som egentligen är svart men som blekts blont av solens strålar. Hela livet väntar på henne, trädet står dock först i kö. Det är ett gammalt träd, säkert 200 år men ingen har räknat. Ingen skriver dagbok längre, alla läser deckare av Stieg Larsson. Hon vill bort härifrån, (ta mig till kärlek, ta mig till dans) bort till något annat, vart spelar ingen roll, bara bort. Till ställen med exotiska frukter, skicka vykort med diktatorers ansikten på. Jag ser stilla ner på henne, från trädets topp. Mamma säger att det är ett äppelträd men jag har aldrig sett några växa här. Jag undrar vad hon heter och om hon minns mig från tidigare dagar sittande under bron med ett paket Lucky Strikes som enda sällskap. Hon hade korta små shorts på sig och en lång vit, sliten och sönderblekt The Clash-tröja på sig. Det enda som saknades var hatten. Hon skrev kuk med stora svarta bokstäver på väggen, flinade stilla åt vandalismen hon skapat. Jag flinade också, åt vad, vet jag inte. Troligtvis åt mig själv, mina blyga ögon som aldrig vågade möta hennes.

Vi möttes på mitten och klövs itu.

Jag skrev i min dagbok,

Den 24/4 2008.

Jag såg hon igen. Jag vet inte om hon är punkare eller om hur gammal hon är. Det spelar ingen roll. Jag är kär, knockad till golvet, trasad sönder. Jag ser henne varje dag, både från toppen av äppelträdet som mamma kallar det men också under tunneln när hon cyklar förbi. Jag sitter där själv, stirrar ner i marken. En gång frågade hon om jag letade efter något. Nej sa jag, jag bara fördriver tiden. Sedan skrev hon fitta på väggen med en svart tuschpenna Hon frågade om jag tyckte det var roligt. Ja, svarade jag. Varför? Frågade hon. Jag vet inte sade jag. Nästa gång skriver jag kuk. Ok. Jag heter XXXX. Jag heter Mats. Nu måste jag dra. Hej då.

Jag hann inte svara henne innan hon cyklade iväg. Hon är säkert minst 18, har kille med motorcykel, dricker öl på vardagar och färgar håret i olika färger. Mamma skulle bli galen om jag färgade håret. Jag längtar efter henne. Det är henne jag från och med nu ska tänka på när jag runkar. Bara henne. Fast med lite större bröst.

Nykvarnsvägen

Jag hade inte varit hemma mer än 2 minuter innan hon började.

-          Köpte du mjölk? Sade hon.

-          Fan, jag glömde det. Ledsen.

-          Jag måste ha mjölk till kaffet.

-          Drick inte kaffe då.

-          Jag måste ha det.

-          Kaffe?

-          Nej mjölk.

-          Ok. Jag glömde köpa det som sagt.

-          Jag sade det till dig.

-          Vadå?

-          Jag sade till dig att köpa mjölk.

-          Jag glömde. Sådant händer.

-          Bosse glömde aldrig.

-          Ring Bosse då.

-          Jag bor med dig.

-          Ja, och då får du klara dig utan din jävla mjölk.

-          Dra åt helvete.

-          Ses där.

Maria tog på sig skorna, öppnade dörren och slängde igen den så att en av mina tavlor föll. Glaset splittrades. Över hela golvet låg nu splitter och kortet på mina föräldrar innanför ramen hade ramlat ut och krullat ihop sig. Maria hade alltid varit hetlevrad, i alla fall sedan den dag hon flyttade in hos mig för två veckor sedan. Hon var en långsmal flicka med en massa fräknar i ansiktet men när jag drack glömde jag bort dem helt. Hon hade varit gift flera gånger tidigare, alla hade de lämnat henne. Mina vänner sade att hon var galen, att jag inte kunde lämna ett rum innan hon började bjuda ut sig. Jag visste om detta sedan tidigare det var nämligen så jag hade plockat upp henne. Vi hade varit hos min vän Tomas en onsdagskväll, firat hans födelsedag. Vi hade alltid något att fira och fanns där ingen anledning till såg vi till att hitta på en. Maria hade varit där, hon hade på sig någon slags hippieklänning med mycket mönster och olika färger på.

Hon såg inte ut att ha klass men det hade jag aldrig haft heller. Jag slog mig ner jämte henne på heltäckningsmattan. Mattan i sig var en ful röd sak med mer hål en matta i sig och det var okej att fimpa i hålen.

-          Vet du vem jag är? Hade jag frågat.

-          Jag vet vem du är, svarade hon.

-          Jaså, vem är jag då?

-          Du är han som alltid somnar på gräsmattan utanför tunnelbanan vid Bandhagen.

-          Det är inte jag.

-          Då måste det vara din tvilling.

-          Det är en av flera jag.

-          Vilka är dem andra?

-          Romantikern, poeten och livsnjutaren.

-          Vem är han på gräsmattan då?

-          Fyllot.

Hon hade skrattat och flinat åt mig men hennes ögon var intresserade och följde mig stilla och hungrigt över rummet. Jag fyllde på mitt glas, erbjöd henne mer men hon skakade bara långsamt på huvudet. Efter klunken skulle jag precis säga något till henne men hon hann först.

-          Vissa kallar mig galen. Sade hon.

-          Vissa gör mycket.

-          Ibland undrar jag om de inte har rätt.

-          Hur menar du?

-          Jag tänker hela tiden onda tankar.

-          Hur onda?

-          Väldigt onda.

-          Är dem farliga?

-          Självklart dem är ju onda.

-          Säg mig, vad tänker du om mig?

-          Att du är ett geni. Ett geni men också ett svin.

-          Det stämmer nog, i alla fall det där med svinet.

Efter den kommentaren satt vi tysta ett tag, lyssnade på Miles Davis genom grammofonen och såg genom rummet.

-          Ska vi gå? Frågade hon.

-          Vart?

-          Hem till dig?

-          Ok.

-          Bor du nära?

-          Nej, men jag kör hem oss.

-          Du har ju druckit.

-          Det gör jag ofta.

-          Ok.

När jag såg bilen min på garageuppfarten hoppades jag bara att den skulle starta, inget krångel nu, inte ikväll snälla. Jag hade tur den startade efter bara två försök. Jag tog fram två cigaretter ur paketet i min bröstficka, tände båda och gav henne en. Satte på stereon men stängde snabbt av den igen. Hon satte på stereon igen, den här gången orkade jag inte stänga av den. Det var en fin kväll ute klockan måste varit elva minst men det var inte kallt, jag öppnade fönsterrutan en bit och insöp kvällsluften.

-           Fint ikväll sade hon.

-          Verkligen.

-          Du måste tycka att det är konstigt att jag följde med dig.

-          Egentligen inte.

-          Du har så fina ögon.

-          Dina är inte heller helt dumma.

-          Är du snäll?

-          Oftast.

-          Tror du jag kan bo hos dig ett tag?

-          Hur långt är ett tag.

-          Ett tag bara.

-          Vad heter du?

-          Maria.

-          Vill du inte veta vad jag heter?

-          Vad heter du?

-          Ola.

-          Trevligt att träffas Ola.

-          Nöjet är helt på min sida, Maria.

Vi satt där i bilen ett tag på min garageuppfart, hon berättade att hon jobbade som städerska och frågade mig om jag hade några problem med det. Jag sa att jag inte hade det. Hon var ett utmärkt knull, hon tog emot kuken som om en kniv hade tryckts in i henne. Efter 5 minuter rullade jag av henne, torkade av mig på lakanet.

-          Förlåt.

-          Ingen fara.

-          Vill du ha en whiskey?

-          Nej tack.

-          Ok.

Sedan sov vi ett par timmar innan min grannes ynkrygg till hund började skälla. Som alltid. Jag gick in i badrummet, synade min spegelbild. Jag var bara dryga 30 år men såg tio år äldre ut. Nåja, man kan inte alltid få allt. I början var det som det alltid är när man träffar någon. Man knullar mycket, pratar lite, skrattar mycket. Med tiden blev hennes fitta dock torrare än sandpapper och nu hade jag gett upp. Hon skulle ut, det var bara en fråga om när. Jag hoppades att hon aldrig skulle komma tillbaka, att mjölken var det som hade fått bägaren att rinna över. Klockan var inte mer än elva, det hade aldrig hindrat mig innan. Jag räckte mig efter telefonen slog in ett nummer medan jag hällde upp dagens första drink i glaset.

-          Har jag kommit till låssmeden?

-          Ja.

-          Perfekt. Jo det är så att jag skulle behöva byta lås på min lägenhet. Gärna så fort som möjligt.

-          Var bor du?

-          Nykvarnsvägen 15.

-          Kommer om 20.

-          Perfekt.

Jag läppjade sakta men hungrigt på drinken och kom på mig själv med att säga, ” Det kommer bli en bra dag idag … Snart dags att börja skriva”

Kanske nu

Kanske skulle det bli den sommaren då hon bara grät. Där hon satt hemma på golvet i sin studentetta på Gärdet med hemmasydda gardiner som hennes mormor hade skickat ifrån Luleå. Skydd mot solen men också för att förstärka känslan av att detta också var ett hem, om än ett litet sådant. Det skulle bli den sommaren då hon lyssnade på Innocent and Vain av Nico på repeat, bara för att känna sig lite mer som någon annan. Sommaren då hon åker nattbuss hem från festerna i staden efter kl 04 då tunnelbanan slutat gå. Alltid ensam, oftast själv. Där hon köper jordgubbar för 35/kronor kilot istället för att äta Cornflakes på morgonen. Hon bor ensam nu, nästan alla har flyttat hem förutom de som pluggar juridik och pratar rättsfall istället för kärlek. Inte ens Håkan Hellström kan rädda dig nu. Sommaren då det alltid var sol när hon längtade efter regn, efter att få prova den där nya kappan som hon köpt på Beyond Retro. Sommaren då Han skulle dyka upp. Inte den rätte bara någon som värmer en på morgnarna då det av någon anledning alltid är som kallast. Någon som erbjuder dig sin jacka, bjuder dig på öl och frågar vilket tyg gardinerna är av.  Någon som log åt henne med tänder vita som raklöddret som han tvättar av sig varje morgon innan jobbet. Han som sjukskriver sig från just det jobbet för att istället stanna hemma med dig för att spela Uno och dricka te trots att han egentligen föredrar kaffe.

Kanske skulle det bli den sommaren då hon bara skrattade. Där Han inte behövdes, där det regnade på tisdagar då hon sjukskrev sig från jobbet för att vara hemma och lyssna på Ratata bara för sakens skull. En sommar då hon fick tillbaka 44359 kronor från skatten så att hon slapp sommarjobba överhuvudtaget och bara vara ledig. Dricka rosévin på en tisdag i Rålambshovsparken och titta på alla solbrända pojkar som nyss gått ut gymnasiet och tänka ” De har ingen aning om någonting”. Åka båt till skärgården på tidiga onsdagsmorgnar med en bra bok, den där nya av Joyce Carol Oates, ligga på en klippa hela dagen och bara strunta i alla andra förutom sig själv.

Kanske skulle det bli en sommar likt alla andra där hon tar tåget hem till Luleå och hälsar på gamla skolkamrater från högstadiet, dem som bara är 23 men som ändå har tre barn och är gifta med någon som heter Håkan som är lite äldre och som jobbar kvar på sågverket trots att han tidigare i år förlorade ett finger i en arbetsplatsolycka där, men som blev erbjuden 56873 kronor för att hålla käften och som tacksamt tog emot dem då han hade glömt binda räntan på sitt huslån som nu hade rusat i höjden. Träffa dem och tänka att ” Jag blir aldrig som de”.

Plötsligt händer det

Jag har redan varit på banken, avslutat mina fonder och parkerat bilen på min garageuppfart. Nu lägger jag upp mina nycklar på matsalsbordet i en rak linje, en perfekt rektangel, sorterar papper, postar brev. Jag har tagit fram en kostym som jag försiktigt lägger över stolen, nystruken från kemtvätten. Jag har väntat länge nu men snart är det gjort. Jag gör rent i köket städar trappan upp till övervåningen och rengör mitt badrum allt med extrem noggrannhet. När jag lägger mig i sängen är det nybäddat, vita lakan av linne ligger prydligt och snyggt ihop vikt. Jag funderar på om jag ska göra det sittande eller liggande ner. Eller om det kanske är för rent trots allt. Lakanen är ju trots allt nytvättade. Det vore elakt mot den som måste göra rent. Plötsligt händer det, precis som i Trissreklamen, och jag får en idé. Mitt gamla tält från Överskottsbolaget, den jag campade i för länge sedan. Då är det bara att vika ihop. Ingen bryr sig om ett tält, allra minst om det är från Överskottsbolaget. Det är ett litet tvåmannatält med plats för endast en, egentligen.

Jag minns somrarna för länge sedan då jag inte var jag utan då jag var del av ett vi. Då var tältet stort nog för två, trots att ytan var lika liten som nu. Jag reser det sakta men metodiskt i vardagsrummet men undviker att spika ner spikarna i trägolvet, vilket får tältet att lägga sig upp och ned. Skit samma, just nu spelar det ingen roll. Jag går in i köket öppnar frysen och plockar fram ett glas jag ställde in för en timme sedan. Glaset är täckt av frost och i det häller jag i en skvätt gin, en halv deciliter Tonic och toppar med en citronskiva. Gott är det, det behövs inte ens is. Jag drar i mig snabba klunkar och ställer sedan in det tomma glaset i diskmaskinen och lägger i en tablett trots att det bara är glaset som behöver diskas. Startar den, går upp för trappan hämtar min vän från byrålådan och stänger in mig i tältet som är upp och ned. Tar fram en, två kulor och pluggar in. Sluter ögonen, öppnar munnen och sedan hör jag inget längre.

Ett förbannat löfte

Jag tänder en cigarett utanför puben en sista gång. Löften är till för att hållas och jag har lovat min flickvän trohet, åtminstone vad gäller detta . Det är med ledsamhet vi åker iväg jag och min cigg, en sista gång innan allt är över, för gott. Vi har haft  många fina stunder tillsammans och ingen piggar upp mig som du. Du ger mig tröst, förståelse och du stillar ett begär som få kvinnor kan stilla. Men ett löfte är ett löfte. Jag slänger dig på marken och fimpar med min sko och går med nedsänkt huvud in på puben. Där sitter Patrik som alltid  och väntar.

-   Tjena Mats, hur är läget?”

- Tjena Patrik, läget är sådär, jag har precis slutat röka, faktiskt för bara 10 sekunder sedan.”

-  Å fan, grattis.

- Det finns inget och ingen att gratulera . Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar cigaretter. Tänk själv, på det bästa knull du någonsin haft,den bästa drink du druckit och den bästa dagen i ditt liv. Så är det med mig och cigaretter.

-Fan mannen, det låter jävligt tragiskt, du menar alltså på allvar att allt bra som hänt i ditt liv har involverat cigaretter? Det har jag jävligt svårt att tro.

-Du får tro precis vad du vill men faktum kvarstår att allt som hänt mig har hänt tack vare något så banalt och tragiskt som cigaretter. Låt mig måla upp en bild för dig, när jag först träffade dig,och när jag först träffade Lena , när jag förlorade  min oskuld och när jag såg det bästa som hänt i hela mitt liv.

-Okej jag förstår, men det bästa som du sett i hela ditt liv, vad var det?

-Vill du verkligen veta?

-Absolut.

-En Marlboro reklam. Det var i nian och reklam var inte vanligt förekommande på den tiden, och då fick jag se en reklam för Marlboro med en riktig snygg tjej i huvudrollen. Det var då jag förstod och ville samt började, röka.

-Hela ditt liv och dina lungor har fått så mycket stryk p g a en reklam?

-Precis.

-Du är ju helt dum i huvudet.

Patrik knäpper jackan och reser sig från bordet och lämnar lokalen i ruskig fart. Kanske har han rätt, kanske har han fel men det enda jag vet för tillfället är att här kommer servitrisen med våra öl och jag kommer att få betala dem.

Jag & min vän

 Du kom trots att du lovade att inte göra det. Du lovade, jag ville vara själv, göra detta själv, utan din hjälp, utan dina råd. Du kom ändå. Du trodde väl att jag behövde dig, att jag var hjälplös. Inget kunde vara mer fel. Jag är stark nu, starkare än du, när jag flyger, kraschar du. Din dumma jävla idiot varför lyssnade du aldrig? Jag borde ha hindrat dig men jag nådde inte upp, jag ramlade istället. Kvar på marken såg jag dig köra iväg, ditt ansikte var rött, rött som hos en vinalkis. Orättvist behandlad, orättvist dödad. Av dig själv. Din begravning var tom. Tom på känslor tom på folk. Du kanske har det bättre nu, 400 facebookvänner visade sig vara 2. Vänner alltså. Nu är det ingen som håller mig fast. Kärlek kan också vara fängslande, men mina bojor är nu borta. Fri, ute, ensam och lycklig. Dörren var inte ens låst trots att jag svalde nyckeln. Vinden blåser upp till storm, jag byter jacka och tar på mig mina kängor precis som mamma sa åt mig. Dubbelknut, felknut, börjar om. Det är inga springskor dessa men de tål både kyla och regn. Jag är visst vuxen nu. På torsdagar äter jag ärtsoppa med fläsk, dricker oftast mjölk ibland punsch. Jag är lika inrutad som skolans mattepapper, byter blad. En skrävlare står och håller låda på Konsum. Stor i orden, liten på jorden viskar jag och ler. Skrattar åt mig själv, mina skämt är bättre nu. Jag mår bra nu, så bra som situationen tillåter. Jag har slutat röka, slutat ligga och dricka har jag aldrig gjort. Nyttig, smal och intetsägande. Ensam, precis som jag vill ha det.  Uppäten av verkligheten, spottar inte ut.

Bilarnas vrål väcker mig om nätterna, jag svettas och sover med fönstret öppet trots att det är november. Jag går upp tidigt, möter staden ensam på cykel med destination framtid. Jag duschar ofta, växer ändå inte mer. Mitt samvete spökar, jag skriker hysch och höjer volymen på TV:n. På söndagar så går jag alltid ut och går, oavsett väder oavsett skor. Vid din gravsten är det smutsigt, blommorna har vissnat och din duva har ramlat. Jag fnissar och säger HÖGT, (precis som du) anarki. Jag mår fortfarande bra, bättre och bättre trots att TV:n har gått sönder. Jag lyssnar på radio istället, ibland med ljudet avstängt. Jag behöver inte lyssna, jag vet att det regnar för jag är inte blind. Jag har inte kört bil sedan dess, något som gör mig glad. Istället cyklar jag, jag prövade rullskidor men min balans är för dålig. Det gör inget jag gillar att cykla. När vinden smeker mig och jag blottar mig för solen så ler jag. Jag tror inte på Gud men jag hoppas. Står naken inför världen, slänger mina vapen och skriker in våren. Den kom, Ronja hade rätt. Nu har det gått ett par år, jag tänker på dig fortfarande, ofta. Alltid med glädje, aldrig med sorg. Jag cyklar fortfarande mycket, men igår körde jag bil.

Kajen

”Dina en gång vita tänder, nu missfärgade av för mycket kaffe ler emot mig. Jag ler tillbaks, osäkert och nervöst. Vi har inte setts på många år, men ändå känns det som om det var igår vi träffades för första gången. Jag lade märke till dig direkt, du stod ensam vid kajen i en röd klänning rökande Marlboro. Jag blev såld direkt. Resten av kvällen gick åt att lyssna på överförfriskade finansmän som Daniel kände. Det var båtar dit och hus dit och kostymer som krympte i kemtvätten. Jag försökte lyssna, men tittade hela tiden åt ditt håll. Du rörde dig inte utan stod kvar för dig själv hela kvällen med ett glas vitt och cigaretten hängandes i mungipan. Jag vågade aldrig gå fram utan det var givetvis du som tog initiativet.”

-          Du stirrar.

-          Öh …

-          Hela kvällen har du stirrat.

-          Förlåt, jag tycker bara …

-          Du tycker vad?

-          Att du är vacker.

-          Varför sa du inte det innan?

-          Jag vet inte.

-          Är du rädd för mig?

-          Lite.

-          Vadå lite?

-          Jag är rädd att om jag börjar prata med dig kommer jag aldrig bli lycklig igen.

-          Hur känns det nu då?

-          Som om jag aldrig kommer bli lycklig igen.

”Du skrattade till och först nu vågade jag se in i dina ögon. Bruna, djupa som brunnar och jag började kippa efter luft. Hostade till lite och sade.”

-          Markus heter jag.

-          Sara.

”Tiden stannade av, jag tryckte på pausknappen, funderade ut vad jag skulle säga härnäst. Sara flinade åt mitt håll igen och jag kände hur handsvetten började komma. Hon var solbränd och hade långa ben och rödmålade naglar. Lämna henne ifred nu sa hjärnan, låt henne vara hon kommer flå dig levande. Klyva dig mitt itu, förstöra allt du jobbat på.”

-          Vill du ha något från baren?

”Vad fan står jag och säger? Håll käften stängd bara.”

-          Ja tack. Vitt vin.

-          Jag fixar det.

”Skönt, lång kö till baren. Ingen brådska här inte, nu gäller det att tänka ut något att säga. Fan vad jag skulle vilja ligga med henne. Inte nu, byt taktik, fråga henne vad hon jobbar med, var hon bor och vad hon tjänar.

”Inte vad hon tjänar för helvete!”

Jag vet inte hur man ska tackla den här situationen.

-          Vilken situation?

Killen före mig hade hört allt. ”Jag måste sluta prata med mig själv.”

-          Hörru, vilken situation?

”Jag måste svara på frågan. Ska jag låtsas att jag är utlänning? Nej för simpelt, ursäkta dig bara lite smidigt nu.”

-          Inget, jag ber om ursäkt.

-          Brukar du tala med dig själv?

-          Jag tänkte högt bara,

-          Ok.

-          Ja.

-          Men det låter jävligt konstigt måste jag säga.

-          Ja.

-          Ja.

”Skönt, han verkar nöja sig med svaret. Dessutom är det hans tur nu men han tittar fortfarande på mig. Han nästan stirrar, oförskämt och länge. Fokusera nu Mackan, vad är det du ska beställa. Vin av något slag men rött eller vitt? Fan jag kommer inte ihåg, den där jäveln störde mig, fick mig att tappa fokus. Rött var det, rött är det.”

-          Vad får det lov att vara?

-          Två glas rött tack.

-          Vilken sort?

-          Vilket som.

-          174 kronor tack

-          174 kronor?!

-          Ja.

-          Det var dyrt.

-          Ja.

-          Kan jag byta till det billigaste?

-          Nej.

”Lika bra det förresten, hon får inte tro att jag är snål. Hon kanske är jättebra på viner, kan allt om olika sorters druvor och vid vilken temperatur vinet skall serveras. Bra att jag lät honom välja. Jag hade kunnat framstå som en idiot.”

- Här.

                      – Men det är ju rött?

                      – Ja?

                      – Jag bad ju om vitt.

”Fan också, hon ville ju ha vitt. Jag är dum i huvudet. Han den där jäveln vid baren, distraherade mig, fick mig att glömma.”

To be continued…