Writer's block

Arkiv för ‘Novell’

Lämnad

Jag vet inte om det började innan eller efter jag åkte. Jag vet bara att helt plötsligt så slutade hon att besvara mina brev, och hennes telefonnummer hade jag råkat glömma i mina byxor och lappen tvättades till ren oigenkännlighet. Jag borde ha kunnat det utantill, men mitt minne har aldrig varit anpassat efter siffror. Jag satt på ön för att jobba, utan att ha någon närmre kontakt med omvärlden förutom Stefan som jag köpte fisk av en gång i veckan. Torsk, sik, abborre och gädda, aldrig har jag ätit så bra som då. Jag var där för att arbeta och för att komma bort från staden, sluta med festandet. En dag ringde Markus dit och sa att han hade sett S ute med en av mina vänner. Ett knivhugg i ryggen, vi var inte så nära varandra men en outtalad regel hade brutits. Men jag var fast, stugan var redan betald för två månader framåt och min snålhet hindrade mig från att åka hem.

Mina dagar såg i stort sett likadana ut, gå upp klockan åtta, lyssna på radio och äta frukost alltid samma, havregrynsgröt, kaffe och ett löskokt ägg. Därefter så gick jag min vanliga promenad runt ön, ner vid kajen och upp igen, doppade huvudet i vattnet och om jag hade tur så hittade jag svampar som jag kunde äta som lunch. Nyfångad abborre stekt på benet tillsammans med smörslungade kantareller, maten var bra i alla fall. Vi hade bråkat mycket på sistone men natten innan jag åkte så hade vi återförenats, ännu en gång. Vi lovade varandra att hålla kontakten och jobba på förhållandet. Lägenheten skulle hon få bo i. Nu hade jag inte hört av henne på några veckor och min hjärna utsatte mig för psykisk terror där jag fantiserade om S och min så kallade vän.

Arbetet fick lida, jag fick lida till och med Stefan fick lida då han fick lyssna på min klagosång. Jag hade älskat henne, kanske hon mig. Nu visste jag inte. Hon hade min adress i alla fall, så mycket visste jag. Fast tänk om det inte var henne Markus såg? Tänk om hon också hade tvättat lappen med min adress på. Jag skulle kunna skriva till Johan och be han vidarebefordra mitt brev. Fast tänk om det var henne Markus såg? Just nu kanske de ligger hemma i min lägenhet, i min säng och äter upp min mat utmattade efter en natt fylld utav sex. Nej, så kan det inte vara. Eller? Hon hade klagat på mig, mitt engagemang och mina vredesutbrott hade gjort henne tveksam. Var jag rätt för henne? Var hon rätt för mig? Vi hade bråkat mycket . Hon hade ringt till sin mamma och gråtit i telefonen. Hon sa att hon var rädd för mig, att jag hade förstört henne och plockat alla bitar som fanns att ta. Jag hade gjort som vanligt, lyssnat med ett halvt öra, suckat och lämnat lägenheten. Konflikträdd hade jag alltid varit men feg dessutom? Kanske hade hon det bättre nu, utan mig? Att sova själv hade i början känts skönt men nu var det saker som fattades, hennes doft och hennes sätt att sticka in fötterna mellan mina lår när hon frös. Små, enkla och banala saker som jag inte lade märke till då drev mig nu galen där jag låg och vred mig från sida till sida i sängen. Jag hade visat henne världen hon hade tacksamt tagit den emot. Jag var fångad, hade gått ner för räkning och friat till henne. Jag gjorde det ofta, hon svarade aldrig. Skrattade till lite och strök mig över kinden. Jag skrattade också men inombords grät jag. Jag vet inte varför jag så gärna ville gifta mig med henne, vårt förhållande var uppbyggt på passion och vi grälade ofta. Men snäll var hon, S det måste medges. Hon var den enda kvinna jag presenterat för min mamma. Naturligtvis så avskydde de varandra från första stund, bra tänkte jag, då har jag kanske hittat rätt.  De sista dagarna på ön gick jag runt som ett nervvrak och fräste åt allt som kom mig nära. Den stackars skatan fick ta emot allt, men den bara kraxade och flög vidare. Lämnad, igen.

Väl tillbaka i Stockholm så åkte jag med ens tillbaka till min lägenhet bara för att upptäcka att den stod tom och att liljorna hade vissnat. Borta var hon, men var? Jag ringde till hennes mamma den kvällen och först lät hon glad när hon svarade men när hon hörde att det var jag så ändrades tonfallet drastiskt. Jag var ett svin, en idiot och fan vet hans moster men jag lyckades klämma ur henne att S i alla fall inte var där. Då förstod jag att allt Markus sagt hade varit sant, hon hade lämnat mig för Anders och senare samma kväll så stod jag redo utanför hans port. Jag hade ringt på porttelefonen ett antal gånger, inget svar. Till sist kom han då hem Anders, lycklig, han hade den där lyckliga blicken och allt runt omkring honom doftade av kärlek. Jag började skrika åt honom, vad han hade gjort med henne och hur han kunde göra såhär emot mig. Han försvarade sig inte, utan sa att det är hon som kommer hit, jag har inte bett henne komma men hon kommer hit varje kväll. Jag hade aldrig varit en slagskämpe men där och då låg det nära. Anders tog det med fattning och bjöd upp mig till hans lägenhet för att tala ut. Han bjöd på whiskey och berättade kortfattat att han hade varit kär i henne länge, och nu var hon kär i honom, det är sådant som händer var det sista han sa. Efter en stund av tystnad så förbyttes min ilska mot ledsamhet och istället för att krossa Anders näsa så fick han snyta min.

 Anders:        S kommer hem snart, jag har inte sagt att du är här, vill du träffa henne?

 Jag:               Vill hon träffa mig, tror du?

Anders suckade innan han svarade,

 Anders:        Nej

 Jag:               Ringer du en taxi åt mig?

 Anders:        Ja.

Jag lämnade lägenheten innan hon kom, jag ville inte skrämma henne. Jag återsåg aldrig S igen. En gång trodde jag att hon skickade ett brev till mig, men det var en annan S som skrev. Skit samma tänkte jag, jag jobbar bäst ensam.

Dagen

Det är en natt som alla andra. Likadan som gårdagens och likadan som morgondagens. Det spelar ingen roll, jag ligger och vrider på mig ändå, kollar ömsom klockan ömsom taket. Det är vitt, det byter aldrig färg. Efter att ha gått upp och pissat ett antal gånger och rökt ett antal cigaretter så ger jag upp vid femsnåret. Det finns ingen mening med att ligga kvar, rulla runt eller byta sida. Jag möter dagen med sömniga steg och brygger en kanna kaffe. Jag röker en ny cigarett och blickar ut över min utsikt. Min utsikt består av ett parkeringshus som skulle behöva målas om, för länge sedan. Efter det äter jag frukost, samma som alltid, ett stekt ägg, fil och ännu mer kaffe. Jag läser morgontidningen slött och oinspirerat och avslutar med att gå in på toaletten och skita. Då har ännu inte klockan slagit sex. Tiden går långsamt, jag snabbar på med vin. Det är aldrig för tidigt med vin inte heller aldrig för sent.

Jag skalar av mig masken och sätter på mig kläder. Onödigt kan tyckas då jag ändå inte ska iväg. Men ska jag dö idag så ska jag i alla fall dö med kläder på. Jag borstar tänderna snabbt och slarvigt och sköljer ner allt med listerine. Därefter mera vin. Jag kollar på morgonsoffan och nyhetsmorgon, morgonsoffan är bäst. Inget är i och för sig bra, men jag gillar SVT mer. Ingen reklam, inga avbrott. Ingen tid att tänka, precis så som jag vill ha det. Jag väntar på att min granne Lönndahl ska vakna, han har alltid samma rutin, gå upp skita, koka gröt, svära över det faktum att gröten inte blir klar i tid, klä på sig, lämna lägenheten och glömma låsa dörren. Jag har inte behövt köpa mat på flera månader.

Hans katt är i och för sig där men vi har blivit vana vid varandra. Jag kallar honom/henne senap och katten lyssnar till namnet. Det är en ganska ful katt, som tycks skela med ögonen. Jag har aldrig sett en katt skela för, men senap skelar. Jag slår mig ner förnöjt i min grannes soffa och öppnar en flaska vin till. Klockan har inte ens hunnit bli nio, jag är redan full. Hur länge sedan var det jag bytte kalsonger?

Onsdags?

Torsdags?

Jag kommer inte ihåg. Oväsentligt kan tyckas, jag ligger ändå inte med någon. Jag lämnar aldrig huset egentligen förutom när jag hämtar mina pengar hos soc.  Det är alltid samma visa, kärringen frågar mig om jag har sökt några jobb, jag ljuger och svarar ja och går därifrån med både pengar och kärringens medlidande. Klockan är nu elva och det är dags att åka till bolaget. Jag köper alltid samma sak, 2 flaskor Argento från Argentina, 69 kronor styck. Kassörskan kallar mig Janne och jag visar aldrig leg. Det behövs inte. Efter det så tar jag bussen hem vid tolvtiden och jag hör alltid i bakgrunden hur folk klagar och viskar om min lukt. Mina handdukar är slut. Eller rättare sagt jag slängde dem, de luktade spya.

När jag väl kommer hem så sätter jag på radion oftast P3 men ibland P4. Jag löser lite korsord innan det är dags för dagens första spya. Tro mig den första är alltid värst, sedan går det lättare. Jag kollar kanske lite på TV eller på någon film. Jag har bara fem stycken, Donnie Darko, Jurassic Park 2 eller The Lost World, Fanny & Alexander, Jägarna och Manhattan av Woody Allen. Jag föredrar Fanny & Alexander, den är längst. Då går dagen snabbare. Efter detta så är klockan antingen två, tre eller fyra det beror på. Då brukar jag äta, oftast ägg. Stekt ,sunny side upp, jag sköljer ner med vin. Nu har jag snart bara en flaska kvar. Fan, jag borde köpt mer.

Efter detta så tar jag mig en lur och vaknar därefter av knackningar på dörren. Det är Lönndahl som hotar att slå ihjäl mig om jag någonsin går in i hans lägenhet igen. Jag förnekar givetvis allt, så som jag alltid gör. Lever på gränsen, sedan spyr jag igen. Jag lyssnar kanske lite på Van Morrison eller Bruce Springsteen, det beror på vilken dag det är. Det har jag glömt. Igen.

Klockan är helt plötsligt sju och jag är ännu inte skitpackad. Ett dåligt tecken som avhjälps genom att halsa upp den sista flaskan kraftfullt. Sedan så spyr jag för tredje eller fjärde gången, det beror på dagen. Ännu inte dags att sova. Skönt då kan jag dricka mer. Vinet är slut. Då går jag till ICA och stjäl ett sexpack 3,5:or. Det är enkelt. Se så galen ut som möjligt och ingen vågar konfrontera dig. Klockan är nio och du har redan druckit 3 öl. Bra jobbat snart kan jag däcka. Jag dricker upp resten av ölen, tar en cigarett till och däckar. Ingen fara, jag vaknar snart igen. Jag glömde borsta tänderna.

Den som försvann- öppet brev

Du har raderat mig. Helt utan anledning. Du svarar inte när jag ringer, du är inte hemma när jag knackar på, trots att TV:n verkar vara på. Vad hände med dig? Vad hände med oss? Vi brukade prata om framtiden och varje torsdag drack vi öl och kollade på Vad blir det för mat?.

Vi har glidit isär, och du har inte svarat på mina frågor? Det är så mycket jag vill veta som du aldrig kommer att berätta. Jag känner mig ensam nu, ensam i vår lägenhet, du vet den vi köpte för farmors arv. Du flyttade aldrig in. Jag gav dig adressen, det är jag helt säker på. Och ändå så kom du inte. Vi hade samma smak. Du ville äta livet, jag ville dricka det. Jag är ensam nu, alldeles nyss var vi två.

När tar det slut?  Hur tar det slut? Jag vet inte vad du bor nu. Det gör detsamma förresten. Du har svikit mig, du har gjort mig så ledsen. Du lovade att komma. Jag har skickat mail till dig, mail som du vägrar att svara på. Du beter dig ju barnsligt, förstår du inte det. Vi pratade om barn minns du det? Du ville ha fyra, jag bara två. Nu slipper jag i alla fall dina illaluktande strumpor. Och sättet du äter soppa på, du sörplar din jävel vet du det? Att du alltid glömmer att stänga kylskåpsdörren. Mjölk har ett bäst-för datum, är du så dum så att du inte förstår det? Din dumma jävel. Du hittar aldrig någon så bra som jag.

Du kommer att hitta någon annan. Någon bättre, någon smalare och troligtvis någon yngre. Glöm inte bort mig. Du vet ju var jag bor. Jag älskar dig. Jag älskade dig. Jag älskar dig. Jag vet inte vad jag vet. Inte längre. Inte senare. Men tidigare visste jag. Du har bytt telefonnummer och när jag ringer dina föräldrar så lägger dom på luren när dom hör att det är jag.

Vad har jag gjort för fel? Vad gjorde vi för fel?

Varför svarar du aldrig? Lika bra förresten, du kan dra åt helvete. Förlåt jag menade inte det där. Du får mig att känna mig så tudelad. Vi tar adjö för nu.

Ringer du mig imorgon?

Kvinnan på taket

Jag ser henne varje dag, kvinnan jag letat efter i hela mitt liv. Hon bor i höghuset mitt emot mitt och ibland så går hon upp på taket. Det kan vara för att hänga tvätt eller kanske bara njuta av sin egen ensamhet ett tag. Hon är aldrig ensam, jag är alltid där. Ifrån mitt köksfönster så iakttar jag allt hon gör och jag är inte sen att inkludera mig själv. Vi har ett fint förhållande fast även det bara är jag som vet om det.  Mina vänner kallar mig en drömmare, en psykopat som lever på näring från ögonen.

”Fattar du inte Micke, hon vet inte vem du är och om hon visste det så skulle hon avsky dig.” Face it ,hon är bara en av alla dessa kvinnor på jorden som inte vill ligga med dig!”

Deras kommentarer sårar och jag ber dem alla att dra dit pepparn växer. Dom är bara avundsjuka jag menar jag kan ju inte hjälpa att vi har ett perfekt förhållande medan deras bara faller isär.

Förnöjt sjunker jag in i fantasins värld, vårt bröllop med alla gäster, ” Vi har aldrig sett ett så snyggt par, aldrig någonsin!” De är bara avundsjuka. Jag börjar redan på morgonen med att planera min dag, jag menar att förfölja sin blivande fru är inte det lättaste man kan syssla med.

06:48 så går hon ut genom dörren, iklädd trenchcoat från Burberry. Jag har sett den förr, men ingen bär upp den som hon.  Hon jobbar på biblioteket tillsammans med en massa andra kärringar som har passerat bäst-före datumet för länge sedan.

Jag går in genom dörren och analyserar rummet, vilken plats är den bästa idag.  Jag bestämmer mig för det bord som ligger närmast kaffemaskinen, jag är fortfarande trött men jag måste vara alert. Hon har läsglasögon och är trevlig mot alla, ett socialt geni som kan tackla vilken situation som helst. Tvärtemot mig.

När hon skrattar så ler jag, när hon gråter så vill jag bara ta henne i min famn, bara få berätta att ” allt kommer att bli bra, det är ingen fara älskling, Micke är här nu”. Jag vet att hon inte vet vem jag är, hon ser kanske mig bara som den där lustiga typen som hänger på biblioteket mer än vad som är socialt accepterat. När jag tänker på hur obetydlig jag är och vad jag har att erbjuda så gråter jag stillsamt, antingen hemma eller på bibliotekets toalett.

Jag vet inte ens hennes namn, jag vet inte hur gammal hon är eller vad för slags musik hon gillar. Om hon tycker om att mysa i soffan, måla , ta en fika på stan, eller bara läsa tidningen vid frukosten, sitta tysta tillsammans och hålla händer.

Jag vet bara att hon är kvinnan i mitt liv och ibland så går hon upp på taket.

Aprilminnen

Klockan är fem i sex, det är grått och löven har fortfarande inte kommit hem. Jag lyssnar på Dylan, lagar mat och bara är. Röker en cigg under köksfläkten, dricker vin och nynnar med. Det är en tisdag i april och jag har inte börjat leva ännu. Jag lever utan puls, utan känslor i ett rus av tristess. Jag vill leva i nuet men planerar för framtiden.  Jag tänker bakåt, filosoferar över misstag, saker som borde blivit ogjorda men blev till.

Fylla, slagen och skriken från övervåningen. De kastade glasen, tårarna och hoten. Barnen ville inte välja, de ville ha allt. Allt de ville var att de skulle vara som det alltid hade varit.  En mamma och en pappa i samma hus. Kärlek, omtanke helt enkelt en familj. Man slappnar aldrig av i kärlek. Jag stänger av lp spelaren och sätter på radion. De talar om ett askmoln, om strandsatta människor i Paris. Jag vill vara strandsatt i Paris. Jag menar då har man ju inget val längre, det är bara att ta tjuren vid hornen och följa med. Svepas bort med vinden och dansa med de vackra, de förföljda och sig själv.  Vi dansade aldrig hemma. Vi spelade faktiskt aldrig musik hemma heller. Vi kollade på Tv i varsitt rum och åt snabbmakaroner med köttbullar dränkta i ketchup. Vi var Svensson.

Vi campade, bodde i husvagn och grillade kött.  Vi läste Kalle Anka och somnade vid klockan tio, utmattade men lyckliga. Pappa läste expressen och mamma löste korsord. Jag och min bror spelade fotboll och fiskade. Vi badade dränkta i solkräm, bara för säkerhets skull. Vi åkte till kolmårdens djurpark och kollade på Nelson. Han dog sedan. Det var kört redan från början för hans del. Vi semestrade i Italien med mina kusiner och Pappa väckte mig på natten, det var fotbolls VM 1994. Ravelli tog straffen och Brolin snurrade. Trötta satt vi och halvsov framför pizzan på den lokala restaurangen. De vuxna drack vin, skrattade och pratade om minnen, vi små lekte och drack Coca-Cola. Vi badade med flytkuddar och hade vattenkrig på verandan.  Det var inte bättre förr, men man lär sig glömma det dåliga.

Löken har svettats klart och jag smular ner färs. Radion stängs av och tystnaden sveper över rummet så sakteliga. Jag tänker på alla de som aldrig hade en chans, de som var körda från start. Försöker vara tacksam och tänka på det fina här i livet. Jag är frisk men det känns inte så. Jag skänker pengar till röda korset men inte för barnens skull utan för min egen. För att orka stå ut ett tag till. Nyheterna kablas ut och de är alltid negativa. Alltid negativa, aldrig positiva. Folk reagerar bara på misär, svält och dör. Det är först då vi tar det på allvar. Livet alltså.

Jag försöker skriva klart min novell, men orden försvinner. Jag letar ett tag men utan lycka. Rycker på axlarna och röker en ny cigg. Ser att såsen börjar likna något. Smakar av med salt och peppar. Kokar upp vatten, saltar och förbereder pastan. Sätter mig ner i soffan och slår på TV:n.  Jag slötittar ett tag men stänger snabbt av. Så mycket pengar, så mycket skit. Pastan är perfekt och plattan stängs av. Jag häller ner pastan i köttfärssåsens kastrull och skakar om ett par gånger. River parmesan och häller upp mjölk. Äter upp, diskar, ställer in i skåpen och förbereder matlådor.

Varenda dag känns slentrian. Likadan, samma procedur. Vakna, kissa, borsta tänder, duscha och klä på sig. Gå till jobbet, lyssna på musik, arbeta, hämta kaffe, röka, gå på toaletten och gå hem. Klä sig varmt trots att det borde vara vår. Frysa fast jag borde svettas. Gå när jag borde springa. Livet är fullt av kanske, och jag borde. Fyllt av chanser, möten och kvinnor du går miste om. Fyllt av musik du missar höra, böcker du missar läsa och filmer du missar se. Jag hostar och spottar ut slemmet fast det äcklar mig. Gråter utan att vara ledsen och skrattar utan att le.

Det är en tisdag i april och det har börjat snöa igen. Vi hade precis börjat ta ut fodret ur jackorna, putsa våra sneakers och bära t-shirts igen. In med det gamla och ut med det nya igen. Alla människor går runt med barnvagn och dricker kaffe på uteserveringarna. Som för att lura sig själva, låtsas att det är vår. Vi blir inte solbrända bara förkylda. Jag huttrar på balkongen iklädd morgonrock från IKEA. Dricker kaffe för att värma upp kroppen, lura systemet men det enda det ger mig är sömnproblem.

När jag väl sover drömmar jag mardrömmar, om hur vi slog Max på skolgården och kallade honom mes. Varje dag i flera års tid. Kamratuppfostran deluxe. Han flyttade till Strömstad sen, jag hoppas att han trivs bättre där. Att han också har fått kompisar, att han hittat en tjej och framförallt att han inte längre kallas mes. Det är jobbigt att vara en idiot. Dessa minnen ger mig en så svår ångest att jag kippar efter luft, hetsgråter och förbannar mig själv. Varför var jag tvungen att vara elak? Var det för att passa in, för att verka häftig framför polarna eller är jag helt enkelt inget annat än en simpel mobbare. Ett svin utan ryggrad, en idiot utan medkänsla.

Jag slår på tv:n igen, det är aktuellt på tvåan.  De talar om ett ouppklarat mord, en försvunnen flicka och ett skyfall över Norrland. Claes Elfsberg är kvar. Med stor seriositet skänker han oro till tittarna, en blick som säger ” Det här är allvar!”.

(Fiktiv novell)

Gubben

Det sitter en gubbe på bänken utanför Söders skivbörs varje dag. Hans ålder är svår att förutbestämma, han kan vara allt mellan 60 till 80 år.

Han talar ett språk ingen känner till. Han sjunger toner som aldrig funnits förr. Han matar fåglar med kattmat och skriker sig själv full.

Inga ord yttras.

Bänken är hans hem och kommer så att förbli. Vi undrar vad som hänt honom, en skilsmässa?

Ett liv utan kärlek?

Ett liv med för mycket kärlek?

Han är inte som gubbarna utanför ICA. De dricker bara sprit och visslar på yngre damer utan chans på romans. De vrålar, de gastar och de somnar in.

Sen kommer polisen och kör väg dem.

Ingen kör iväg gubben utanför Söders skivbörs. Kanske av vänlighet men troligtvis pga oförståelse.

För hans liv, hans sång och hans eviga matande av fåglar.

Han stör ingen, ingen förutom han själv. Han ser alltid svårt plågad ut. En språklärare har försökt tolka honom och prata med honom.

Hon har testat alla språk. Inget av dem talar han.

Jag och Niklas brukar hitta på liv åt honom. I våran version av hans liv är han en gammal krigsveteran som tack vare en bombattack utanför Bagdad har förlorat viljan och kunskapen att tala.Det är därför som han inte talar.

Det är därför han skriker.

Fåglarna matar han med kattmat eftersom de äter det.

Fåglat äter faktiskt allt.

Vernissagen

De hade inte träffats på 3 år. Inte sedan den där dagen vid hamnen. Han hade dumpat henne över en svag kaffe på Domino´s. Han anklagade henne för att vara lat och oengagerad.

Hon sa inte emot. Hon var tvärtom, glad att det var över. Hon hade inte varit kär i Patrik i 2 år. Hon var kär i det han erbjöd henne, trerummaren på St:Eriksplan, skidsemestrarna i  Verbier och jaktstugan i Värmland.

Kär i smyckena, drinkarna och klänningarna från Chanel.

Men i honom, nej. Han var finansman något oklart vad detta innebar, och hade kotlettfrilla och ett varggrin vilket fick honom att se farlig ut.

Men han hade pengar, och mycket av den varan. Han var artig, belevad och i vissa lägen till och med charmig. Iallafall till en början. Innan slagen, förolämpningarna och affärerna. Hon var hans, men han aldrig hons. En ägodel, ett smycke, en statussymbol på Facebook.

De senaste åren hade hon bott inneboende hos en äldre dam på Östermalm. Hon trivdes på jobbet som inköpare för IKEA. Hon fikade, läste, kollade på film, målade och pratade.

Men dejta, aldrig. Sex var för henne något överskattat, något som mest var där för att tillfredställa mannen. Hon saknade aldrig kärleken endast sällskapet.

” Hur mår du idag?” och kaffe på sängen var borta sedan länge. Hon saknade det. att känna samhörighet med en annan, att vara hopplöst förälskad att mysa framför TV:soffan.

Men aldrig saknade hon Patrik. Bara det han hade.

Hon hade bestämt sig för att gå på en vernissage på Stureplan i oktober. Ett märkligt beteende då hon inte var konstintresserad. Omväxling förnöjer tänkte hon.

Oktober kom.

Dagen för vernissagen var här.

Hon drog på sig sin svarta klänning, målade sina läppar djävulsrött och satte upp håret. Hon var redo.

Hon kom dit tidigt, läppjade på billigt vitt vin och gick runt.

”Överskattat skit” sade hon tyst för sig själv. Vid baren stod ett gäng högljudda reklamare och vrålade ut allmänna brunstljud i lokalen.

Det var där, i mitten, som hon såg Patrik. Han var äldre nu, håret hade grånats och en begynnande flint började sätta sin mark på hjässan.

Hon vek av bakom en pelare, och tittade på denna man i 40års-åldern.

Skulle hon gå fram och hälsa? Spela vänner? Utbyta livserfarenheter?

Istället så gick hon hem.

3 år hade gått, hon var inte 14 längre.

När jag har glömt bort mig

När jag vaknar så ligger det en för mig, okänd man jämsides mig i sängen. Förundrad så reser jag mig upp och slaget kommer hårt och oväntat. Jag är bakfull. I normala fall så hade jag ställt honom till svars, frågat honom vem han är och vad han gör i min lägenhet. Men inte idag. Jag går ut till köket och sätter på kaffe. Bruset från maskinen hjälper inte skallen dock, inget alls faktiskt. Jag ser mig själv i spegeln och ryggar tillbaka i vämjelse. Jag är ful, orakad och rödögd. Deprimerande.

Från badrummet känner jag plötsligt en stank jag aldrig känt förut, den biter sig fast och sätter sig i väggarna, näsan och munnen. Jag går in och ser att jag eller mannen från sängen har bajsat och glömt att spola. Duschen slås på och utan förvarning så står jag mitt i den. Värmen höjs och för ett kort ögonblick så glömmer jag bort alla mina problem, njuter av hur vattnet slår mot golvet och gläds över hur kroppen värms upp. Då ser jag det. Jag har glömt att ta av mig strumporna. Lukten av kaffe väcker mig från dagdrömmen och jag vandrar ut till köket iförd morgonrock och morgonstånd. Är det verkligen så här det ska vara att leva? Bakfull och utan minne så slår jag mig ner i stolen vid matbordet och dricker dagens första kopp kaffe.

Efter kaffet så sätter jag mig i fönstret och avnjuter dagens första cigarett. Vinden blåser kall och det ser ut att bli regn. Träden vajar i skyn och en tant med rullator smyger förbi. Det ser ut som Sovjet. Jag spottar en gång och blåser ut det sista av röken. Det är dags att gå och lägga sig igen. Mannen ligger kvar men har bleknat sen jag såg han sist. Det ser inte ut som en man, snarare ett väsen eller en känsla som tagit mänsklig form. Ingen andning hörs och pulsen har slutat slå. Jag försöker röra vid honom men mina fingrar känner ingenting. Ingen hud, inga fingrar och värst av allt ingen själ. Paniken kommer smygande och blandas med ångest i en cocktail av oberördhet.

Polisen borde larmas, jag borde ringa min mor och lägga in mig på psyket. Om inte annat så för vilans skull. Plötsligt så bankar någon på dörren. Den slår hårt och våldsamt och i ren desperation så sparkas de en gång. Jag borde öppna men sitter istället paralyserad vid fönstret och tittar mot min säng. Mannen håller på att vakna nu, en gäspning hörs och snabbt så reser han sig upp och ser mig rätt in i ögonen. Jag står vid spegeln.