Writer's block

07:07

Jocke — Mon, 05 Dec 2011 15:36:49 +0000

Du sitter på en hållplats. Väntar på en buss. Det är sent på natten eller tidigt på morgonen. Vilket som. Det är kallt ute, du har nyktrat till på grund av kylan. Runtomkring dig sitter det människor. En skock höns. Folk som önskar att sina ragg såg lite bättre ut i dagsljus. Klockan är 06:30. Din buss kommer snart. Du är inte längre trött, bara utmattad. Du skall genomgå bussbyten. Två stycken. Det är minusgrader. December. Vissa sitter med sina nävar nertryckta i McDonaldskassar. Grisigt, fingrarna lyser av flott. Döda blickar, blek hud. En försenad höst, ett gränsland mellan is och regnpöl på trottoaren. En sprucken yta, både psykiskt och fysiskt.

Du längtar hem. Du längtar bort. Några röker. Du med. Det finns inget annat att göra. Alla håller hårt i sina påsar eller ryggsäckar. Det är julafton för tjuvar. Du kollar på klockan maniskt, nedräkningen har börjat. Du stirrar på den, besatt. 5,5,5,5,5,5,5,5,4. Fyra minuter kvar. Du lyssnar på Jesus and the Mary Chain. Candy talking.

Om och om igen.4,4,4,4,4,4,4,4,4. Nu 3. När du andas kommer det rök ur munnen. Osäkert om det är cigarettröken eller din andning. Alla ser ut som ett gäng övervintrade indieoffer.

”I want to kill you”

”I want to stop.”

Låten tar slut. 2,2,2,2,2,2,2,1. En minut kvar. Någon spottar ut sitt tuggummi. En annan kliver på det. För trött för att slåss. För trött för allt. Hinner jag en cigg till? Nej. Hoppas det är varmt i bussen. Hoppas att bussen kommer. Nu kommer bussen. Tur. Sätter mig långt bak. Några hånglar. Det ser ut som killen våldtar henne med sin tunga. Pang, pang, pang! Slick, slick, slick!

”I want to kill you”

”I want to stop.”

Går sista biten hem. Någon morgonrastar sin hund. Jag drack cava för tre timmar sedan. Sedan spelade jag sällskapsspel. Jag vann. 3-2. Mina nya kängor är redan skitiga. Jag har uppförsbacke hem. Klockan är nu 07:07. Jag glömde starta elementet. Det är svinkallt.Det är morgon. Söndag.

Blod & Sot

Jocke — Mon, 26 Sep 2011 20:51:36 +0000

Brott och bedrivelse

Tukthuset väntar

Mina ärr bär jag med stolthet

Ryggen byter skinn

Jag ömsar stilla bort allt som är jag

För att bli en bättre människa

Blod och sot, och,

Prozac

Dyra timmar

Buss 414

Jocke — Tue, 13 Sep 2011 12:51:14 +0000

Jag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s heJag sitter stilla i ett hörn på slussens bussterminal och väntar på buss 414 mot Orminge centrum. Jag har suttit här lite för länge för acceptans nu, jag missade den förra med fyra minuter på grund av felaktig information från SL:s hemsida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt. Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta. Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl. msida. Jag sitter på en bänk, det är sent, alldeles för sent för att sitta här. Jag bedömer mina chanser till att få stryk som 50/50. Ett gäng skejtare åker omkring terminalen med McDonaldskassar i händerna. Jag ser hur saltet och flottet från pommes frites har etsat sig fast i deras handflator och det går nästan att spegla sig i dem. Jag önskar att dem kunde sluta prata, att allt bara blev tyst, att jag kunde återgå till att läsa Yarden av Kristian Lundberg i lugn och ro. Tiden går långsamt och jag kan inte sluta titta upp mot tavlan som sakta, så sakta, fortsätter nedräkningen från minut tjugosex till minut noll. En efter en, ploppar det in folk på bänkarna, nästan alla män med hörlurar inkörda i öronen. Svarta rockar och bakåtkammat hår omger mig och det kommer kall rök ur munnen när jag andas. Vi sitter gemensamt och nära varandra, men det finns ingen gemenskap här att tala om. Det enda vi på terminalen har gemensamt kl 23:42 är att vi alla är ensamma, på ett eller annat sätt.

Busschauffören kommer två minuter tidigare än förväntat, jag blir glad för detta en chans att slippa kylan och rädslan för stryk försvinner. Vi är nio personer på den här bussen, åtta män och en kvinna. Vi sitter alla utspridda och hänger med huvudet mot fönstret och plockar upp våra ben lite slött på sätet. Busschauffören ser trött ut och jag tänker att han säkert skulle kunna tänka sig att hoppa över några stopp. Inte mig emot, bara han stannar vid mitt. Dörrarna stängs och tisdag natt förvandlas snabbt till onsdag. Vi befinner oss i helvetet på den här bussen, helvetet är dock inte en plats utan ett nu, som förhoppningsvis snabbt kommer att förvandlas till ett då. Skejtarkillarna har satt sig längst bak och jag ser att den ene av dem torkar av sina händer mot grannsätet och efterlämnar en slags spegelhinna som reflekteras mot fönstret. Dem är max 16-17 år gamla men röker redan. Jag undrar vad de andra här jobbar med, om dem är arbetslösa som jag, en dagdrivare som tar alla jobb jag kan få. Det är sannolikt ingen här på bussen som är rik, man ser det på hållningen och kläderna, arbetarklass utan gymnasiekompetens som valde att ta första bästa svetsjobb som 15åring och tjäna pengar istället. Tio år senare sitter de här på bussen tillsammans med mig och ångrar sig. Svär tyst och knyter näven i fickan, stoppar upp en prilla till. Vi är allt och ingenting. Vi borde stå enade och ta oss härifrån men ingen orkar ta första steget. Att allting ordnar sig gäller inte för oss. Jag har burit möbler hela dagen för minimilön medans alla jag känner har en bostadsrätt. Jag har ett rum på nåder, under förutsättning att jag inte tar droger eller dricker någon alkohol. Jag vill ta mig härifrån till något bättre, till något annat, allt som inte är det här. Allt som inte är ensamma nätter på bussar med lika ensamma människor. Jag trycker på stoppknappen och rör mig sakta framåt till mittutgången. Väl där, hänger jag på bjälken, så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Bussens dörrar öppnar sig och jag slås redan av vinterkylan trots att det knappt hunnit bli höst. Grus sprakar under mina släpande steg, uppför backen, nerför backen och genom det regnvåta gräset. Mina skor är sönder och jag känner hur strumporna mina, sakta fuktas till. Det gör inget, jag är nära nu, nära allt men ändå så långt borta.

Jag vrider försiktigt om nyckeln i låset och tar emot dörren innan den smälls igen. Tassar uppför trappan och sparkar av mig de dyblöta skorna innan hallen. Går in i mitt rum, elva kvadratmeter misär och drar för gardinerna. Och innan jag somnar tänker jag på öl.

Poet, jag vet

Jocke — Mon, 05 Sep 2011 15:56:43 +0000

Svart färg, parkfyllon och löshundar slåss desperat om det sista stycket kött på ett märgben utkastat av diverse spårvagnschaufförer och indrivare som tvättat sina pengar svarta på den lokala kineskrogen där ölen kostar 39 kronor, skyltat förstås,

Målade drömmar av en praktiserande arbetslös, ute i den stora vida världen som bara tycks bli smutsigare och allmänt mer vanvårdad av hipsterkids, som föddes med flugan runt halsen och som stilla kvävs av sina ständiga bakfyllor och one-night-stands,

Heliga trädgårdar försedda med lik nu utvunnet till mull och en plats att växa på eller gå ner sig fullständigt, likt en indie-låt från 90-talet, en sådan med distad gitarr och en pajas på scen, klassens clown som nu fastnat i sin egen hybris

Vita väggar i demolerade villor fyllda med svarta kostymer, alla från Brothers, hockey anses ju så Svensson nu, Kaféer byggs runt varje gathörn och jag kan inte komma fram på bussen eftersom alla barnvagnar står i vägen, chaufförsbyten, som inlagda för att bygga hat hos oss som betalar, ni andra kan det kvitta

215 sekunder

Jocke — Sun, 28 Aug 2011 20:16:12 +0000

Jag vill vara en låt

215 sekunder lång

Håll dina hemligheter för dig själv

Låt mig bara klinga ut

Dan därpå

Jocke — Tue, 16 Aug 2011 11:32:27 +0000

Jag vet att jag inte är ett kap
åtminstone inte den fångst du väntat på
du vet att jag vet men står tyst
tittar dig i spegeln
kammar håret bakåt, bygger upp
en stram knut för att
se affärsmässig ut

Jag går snart, precis efter dig
väntar kanske bara 5 minuter för att
se till att du inte missar din buss
sen kommer jag att låna din extranyckel
låsa dörren,
slänga in nyckelknippan i brevinkastet, och
gå ner för trapporna, sakta
insupa det sista av ditt liv och veta
att tiden läker ingenting för

Dessa sår sitter för djupt

Tårar

Jocke — Wed, 10 Aug 2011 09:12:21 +0000

Den lyser på
beskriver världen och dina blå ögon
över marken sjunger
verkligheten,

Allt blir mindre
jag ser dig naken
allting försvinner

Läppar brända
av dina kyssar
allt blir mindre
jag skriker högre

Du är Mars, du är September
låt det onda i din famn gråta

Stövlar

Jocke — Mon, 01 Aug 2011 20:02:16 +0000

Allt är suddigt,

och ditt skal brister

hoppa in i stövlarna

Det spricker upp

och näsblod rinner

Berget

Jocke — Sat, 16 Jul 2011 21:01:52 +0000

Vi hade redan sprintat ifrån vakterna, tagit höger förbi pizzerian uppför backen mot berget som normalt sätt var väldigt tätbefolkat men som idag tycktes lida av det väder vi blivit sända och var helt folktomt förutom ett par vanliga söderfyllon som låg avspända på rygg i för tajta jackor utbrölande primalskrik som ekade över hela berget. Vi passade kiren emellan oss, 5 grabbar som sett allt som behövts se och som för tillfället bara njöt av den enda paus denna dag skulle komma att erbjuda. Dessa karga klippor var för oss lika med himlen, och vi hade inga planer att vänta på döden. Små grässtrån stack upp ur den karga marken och fick platsen att om inte bli inbjudande, åtminstone antyda att här en gång hade funnits någon form av liv, men också att de var den sista generationen och att steriliseringen inte direkt hade förändrat det faktum som nu var här.

”Senapsgas” sade Micke, ”det måste vara senapsgas.”

”Fy fan din IQ kan inte vara mer levande än dessa strån” flabbade Gurra ut samtidigt som han slukade den sista formen av vätska i flaskan.

”Håll käften. Ni är grabbar är som ett jobbigt gitarrsolo signerat Yngwie, ett sådant som aldrig tar slut” sade jag.

Film Noir var vår tillvaro nu, utspökade som ett gäng levande satt vi vid brädet väntande på att liemannen i egen hög person skulle dyka upp för ytterligare en runda på stan, en dans av dekadens, rödvinstunga kyssar och söndersamtalade slagsmål. Allt är digitalt men det förhindrar inte det faktum att sprit och alkohol ofta består av vätska och ingen 3D-imitatation kan väcka alternativt släcka det behovet. Vitt pulver må hjälpa många, men aldrig mig jag behöver inte min näsa för kickar jag tänder på fyllan, för dem tveksamma ragg jag varje kväll tvingar mig igenom. Vårt soundtrack nu var tristess och inte ens Morrissey kan rädda oss nu.

”Vad fan ska vi göra grabbar? jag dör härborta.”

”Käften Gurra, du sabbar min buzz.”

”Gurra har rätt Micke, vi måste röra på oss.”

”Jag är fortfarande kickad, på det där fina från Maria, du vet hon jag ligger med ibland, hon som bara har ett ben.”

”Jag skiter i dina kärleksaffärer, jag behöver komma igång.”

Tystnad och åter tystnad följer mig genom liver samtidigt som både Gurra och Micke återgår till liggande form. Jag blickar ut över havet och tänker att fyllona 20 meter nedanför oss lika gärna hade kunnat vara vi, åtminstone Gurra och Micke. Mina vänner i brist på annat. Kiren ät fortfarande slut och jag har ramlat sönder mina byxor som nu sakta färgas röda skapade av fallet från förut efter pizzerian och såret på knäet kommer troligtvis både bli infekterat och besvärligt att ta hand om. Allt står still men mina hundår är slut sedan länge. Vi har gått för långt letat efter eufori, sprängt gränser och tappat bort livet någonstans på vägen. Jag glömde bort allt i Rågsved. Jag kommer inte att hämta mig själv, mest därför att jag aldrig kommer hitta.

Dagbok

Jocke — Fri, 08 Jul 2011 19:30:47 +0000

Träden kallar stilla på henne. Hon rör sig sakta framåt, först rakt sedan i sicksack över det daggvåta gräset. Det är tidigt nu, ingen har vaknat förutom henne och hon gick aldrig och lade sig heller för den delen. Hon har långt brunt hår som egentligen är svart men som blekts blont av solens strålar. Hela livet väntar på henne, trädet står dock först i kö. Det är ett gammalt träd, säkert 200 år men ingen har räknat. Ingen skriver dagbok längre, alla läser deckare av Stieg Larsson. Hon vill bort härifrån, (ta mig till kärlek, ta mig till dans) bort till något annat, vart spelar ingen roll, bara bort. Till ställen med exotiska frukter, skicka vykort med diktatorers ansikten på. Jag ser stilla ner på henne, från trädets topp. Mamma säger att det är ett äppelträd men jag har aldrig sett några växa här. Jag undrar vad hon heter och om hon minns mig från tidigare dagar sittande under bron med ett paket Lucky Strikes som enda sällskap. Hon hade korta små shorts på sig och en lång vit, sliten och sönderblekt The Clash-tröja på sig. Det enda som saknades var hatten. Hon skrev kuk med stora svarta bokstäver på väggen, flinade stilla åt vandalismen hon skapat. Jag flinade också, åt vad, vet jag inte. Troligtvis åt mig själv, mina blyga ögon som aldrig vågade möta hennes.

Vi möttes på mitten och klövs itu.

Jag skrev i min dagbok,

Den 24/4 2008.

Jag såg hon igen. Jag vet inte om hon är punkare eller om hur gammal hon är. Det spelar ingen roll. Jag är kär, knockad till golvet, trasad sönder. Jag ser henne varje dag, både från toppen av äppelträdet som mamma kallar det men också under tunneln när hon cyklar förbi. Jag sitter där själv, stirrar ner i marken. En gång frågade hon om jag letade efter något. Nej sa jag, jag bara fördriver tiden. Sedan skrev hon fitta på väggen med en svart tuschpenna Hon frågade om jag tyckte det var roligt. Ja, svarade jag. Varför? Frågade hon. Jag vet inte sade jag. Nästa gång skriver jag kuk. Ok. Jag heter XXXX. Jag heter Mats. Nu måste jag dra. Hej då.

Jag hann inte svara henne innan hon cyklade iväg. Hon är säkert minst 18, har kille med motorcykel, dricker öl på vardagar och färgar håret i olika färger. Mamma skulle bli galen om jag färgade håret. Jag längtar efter henne. Det är henne jag från och med nu ska tänka på när jag runkar. Bara henne. Fast med lite större bröst.